Som naturälskare och vandrare bombarderas jag allehanda förslag på vandringar. Ofta vandringar på exotiska platser långt bort. Visserligen får jag säkert se något nytt som jag aldrig sett tidigare, men priset är högt för den natur och miljö som jag håller högt.
Vid sidan av de vanliga charterturismen växer vandrings- och upplevelseindustrin lavinartat och bidrar starkt till ytterligare utsläpp som förstör miljön och stressar Jordens klimat ytterligare.
Ofta finns det så mycket vackert att se och uppleva i vårt närområde. Merparten av mina fina naturupplevelser får jag i den del av landet där jag bor och oftast med min stuga nedan Arjeplog som utgångspunkt.
Om vi så bara stannar inom vårt eget land så finns så skiftande naturmiljöer att uppleva. Förra helgen var jag på Gotland och mest i närheten av Visby. Att komma till denna ö i sen september är som att komma till en annan värld. Dels för att det ännu fanns lite av sommar i luften, men framförallt därför att naturen är så totalt annorlunda.
Gotland växte ur havet för flera hundra miljoner år sedan i på den tiden tropiska vatten. Sakta men säkert har sedan ön förflyttat sig till mer nordliga breddgrader. Kalksten är lite av öns grundfundament. Det märks mest på den nordvästra kustremsan, den s k Klintkusten. Det var längs denna fina kustremsa jag gjorde mina dagsturer. Det är en mycket spännande miljö att vandra i. På höjderna oftast vindpinat med lågt krypande växter och på lägre höjd ibland i det närmaste trolska skogar. Gotlands landskapsväxt är murgrönan. Inte utan anledning. Denna slingerväxt återfinns överallt, som grön matta, längs klippväggar och inte minst längs trädens stammar och grenar.
Jag blev i det närmaste överväldigad över denna natur och skönhet och har efter denna tur än svårare än svårare att förstå varför vi människor måste stapla upplevelser på varandra i fjärran land. Tänk klimat och miljöekonomiskt. Skönheten finns i betraktarens öga och mycket närmare än du tror...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar