Jag gör mina vandringar. Oftast vandringar längs stigar och till platser som är välbekanta. I söndags blev det en sådan vandring i Gammelstadsfjärdens naturreservat. Det var just en så där helt glimrande höstdag där en flödande sol höll modet uppe i allt det som ännu lever.
All denna plötsliga skönhet som uppenbarade sig var god balsam för min lite melankoliska sinnesstämning. Hösten och det antagande mörkret är annars en fin tid för melankolin. Vi påminns om alltings dödlighet i det kvarvarande vackra.
Vandringen blir en resa både för själ och blick. Själen får en stunds vila medan förhållandevis taktfasta steg tar mig allt djupare in i reservatet. Även om jag gjort denna tur många gånger förr blir varje vandringsresa även i det lilla ny. Konstaterar att sommarens torka ännu märks tydligt i markerna. Förra året vid den här tiden var större delen av vandringsstråket fuktigt och delvis vattenfyllt. Denna söndag är det torrt längs hela vägen, likaledes i alla diken som normalt alltid innehåller vatten.
Många flyger till fjärran land för att vandra. Jag har så svårt att förstå. Skönheten, om än så lågmäld, finns ofta nära och kostar inga utsläpp att uppleva.
Flygare såg jag också, om än av ett naturligt slag. Så här års typiskt fullt med storskrake på fjärden. Därtill en ganska en närgången storlom och två jagande fiskgjusar i lufthavet. I skogen hörs domherrarna, de som trotsar mörker och kyla. Jag är med er....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar