Likt flera tidigare år sökte vi oss under Allhelgonahelgen upp till min stuga nedan Arjeplog. Början av november är brytningstiden mellan höst och vinter. Vid Norrbottenskusten är det fortfarande hösten som regerar. Snön kommer och går. Mestadels är det barmark och tillsammans med ett ljus på reträtt blir det mest väldigt mörkt. I väster ligger oftast en del snö och med den ett betydligt ljusare och mer intagande landskap.
Så var det även detta år. Färden upp till stugan sker på allt isigare och och knaggliga vägar, men väl på plats möts vi av ett snötäckt och nästan ljudlöst landskap.
Här får årstidskontrasterna en annan valör. Under några timmar omfamnas vi av ett mer påtagligt ljus som bäddar in skog, berg och isbelagda sjöar. Övrig tid regerar mörkret. I en stuga som ligger lite avsides blir mörkret också starkt och tränger vilsamt in i stugan. I frånvaro av måne och norrsken bjuds vi in till en magnifik stjärnhimmel och vintergatan som gläntar på dörren till oändligheten.
Djurlivet pågår alla årstider. Mitt i det vita syns spåren av hare, räv, älg och uppflog av skogsfågel. Dominanten är förstås renen. Spår av den senare syns nästan överallt och liksom platser för nattens härbärge. Mellan långa tysta sekvenser hörs lavskika, nötskrika, domherre och talltita. De senare låter sig inte generas av min närvaro. Talltitan är vid sidan av lavskrikan en av den norrländska taigans mest sociala individer.
All världens larm når inte hit. Speciellt inte i en allt mörkare november. Kvar i minnet blir det fina mjuka årstidsljuset och skidorna som glider fint på snötäckt is. Tacksam...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar