Det finns ingen plats som är så nära förknippad med min barndom som lågfjället Välmbapouda i närheten av vår stuga Grova. Återseendet av lågfjället är för mig sinnebilden barnets förväntan inför ett långt sommarlov i lappmarken. När jag såg fjället visste jag att det inte var långt kvar till stugan och sommarens lekar och alla äventyr som väntade.
Denna lågfjällsmarkör har följt med mig genom åren och är lika viktig idag som då. Glädjen är fortfarande stor när lågfjället tonar upp sig för mina ögon. Min fru har aldrig förstått det där fullt ut och det är ju inte så konstigt. Det är ju jag som har en relation till lågfjället. Jag har mitt lågfjäll liksom hon har havet utanför Sangis.
Att lågfjället bär på sin historia med sin brandvaktarstuga som utkik för försvaret under andra världskrigets beredskapsår gör naturligtvis platsen inte mindre intressant.
För mig är lågfjället idag ett även ett näraliggande utflyktsmål med urskogen längs efter den branta stigningen och den och den fantastiska mångmilautsikten på topplatån. Ett årsvarv utan att ha besökt Välmbapouda är inget fullbordat år. Jag längtar redan dit….
Läs även andra bloggares åsikter om Arjeplog, platser, natur
2 kommentarer:
Även jag längtar efter att återse denna välbekanta siluett avteckna sig mot en klarblå himmel----
Markören blir igenkänningstecknet och blir sinnebilden för något tryggt som alltid finns kvar.
Skicka en kommentar