Saaben

Min far ägde en Saab. I en grå Saab 96 av 1966 års modell slutade han sina dagar. Nu fyrtio år senare kanske det är dags för hela biltillverkaren Saab att gå i graven.

När min far var i livet och körde sin Saab var folkhemsbygget fortfarande ett levande projekt och det fanns stor tilltro till framtiden. Saab jämte Volvo var två representanter för det ursvenska och sågs som förebilder för samhällsbygget. Bilen var fortfarande inte var mans egendom, men de som hade bil ägde i de allra flesta fall en Saab en Volvo.

Nu är det en annan tid. Folkhemmet har blivit omodernt och våra ursvenska bilmärken är inte längre svenska. Nästan alla äger en bil, men allt färre kör Saab. Vi känner inte längre någon lojalitet till ett allt mer skamfilat varumärke när det finns så mycket annat och kanske bättre att välja på.

Visst är det trist att en tidigare nationalsymbol är på väg att försvinna, men tyvärr är det ganska logiskt. När Saab kom 1948 stod den för innovation och nytänkande, något som också länge förblev bilmärkets signum. Tyvärr har något hänt på resans gång och inte blev det bättre av att en biljätte på andra sidan Atlanten tog över. Ett föråldrat gubbtänkande med stora bensinslukande bilar är dömda att dö. Vart tog allt nytänkande och kreativitet vägen?

Vi lever i en tid som kallas kris som kommer att göra livet oroligt och utsatt för många. Det kanske är något nödvändigt som måste ske. Nyliberaler och det globala kapitalet har fått sig en känga. Ur askan får vi hoppas på ett nytt ljus och något annat en än föråldrad bilindustri. Natur, klimat och människors överlevnad kräver det.

Så tyvärr Saab, jag har svårt att se du kommer att finnas med på denna nya arena.

Läs även andra bloggares åsikter om Bilindustrin, Saab