Så börjar då min vandringssäsong lida mot sitt slut. Hösten har definitivt tagit greppet och jag gör ordning min stuga inför vintern.
Kanske blir det någon fler tur hit. Med säkerhet blir det nog fler skogsturer, men den där mer intensiva tiden med vandring bland skog, myr och berg är nu över för denna gång.
Lite vemodigt är det när jag går upp på min favorittopp Välmbapouda för årets sista gång...men jag räknar å andra sidan att jag kommer tillbaka många gånger framöver.
Skulle någon fråga mig vad som är typiskt för mig så finns det många saker, men just vandringsmänniskan i mig är helt klart det första jag tänker på. När jag åker till min stuga så brukar människor fråga om jag jagar eller fiskar. Ingendera säger jag, däremot vandrar jag, ofta och mycket.
Varför det har blivit så vet jag inte riktigt. Kanske är det att tygla en rastlös själ...? Men, det är mer än så. Den ständigt förändrade naturen upphör aldrig att intressera mig. Vi pratar sällan om stora banbrytande förändringar, utan om den lilla som kräver en skarp och nyfiken blick.
Framförallt vandringarna i stugans nära omgivningar har jag gjort många gånger...men ändå finns där nya saker att se. I år har jag intresserat mig mycket för djurens egna stigar. De leder mig delvis till ny terräng, men jag kan oftast förvissa mig om att de hittar en lämplig väg även över den blötaste myr.
Vandring är för mig sinnebild av kontemplation och stillhet. Jag tömmer mig på barlast och fyller mig av naturens visuella skafferi. Bilder och goda känslor som jag bär med mig när vardagens trivialiteter pockar på.
Nu kommer det att bli längre mellan mina vandringar. Vandringsåret har varit varierat och lyckat på många sätt. Jag möter vardagen med högt buret huvud, tänker på allt det goda och när en längtan inför alla de vandringar som ska komma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar