Att bara sitta och betrakta, eller om du hellre vill säga glo, är en underskattad sysselsättning i vår tid.
I en tid där vi förväntas vara aktiva, göra avtryck och i värsta fall ägna en massa tid att förhärliga oss själva, blir det där enkla betraktandet gärna en bortglömd sak.
Jag erkänner, i min vardag är betraktandet, d v s det verkliga seendet något som ofta får en alltför undanskymd plats även i mitt liv. Det är synd för i bristen på betraktande missas något väsentligt. Ja, ett verkligt seende.
Denna dag, bortom det alldagliga larmet, har jag fått mitt betraktade lystmäte. På vandring till en av mina favoritplatser tillsammans med kaffe och godsaker blir det hela så enkelt.
Dagen som är bara inbjuder till sitt lugn. Diset, lugnet och tystnaden och inget som pockar på. Uddjaure framför min fötter och de urtida stenarna som bara är.
I detta sköna tillstånd blir jag större i min mänskliga litenhet. Mina sinnen vidgas och jag kan om än så litet känna kontakten med detta något som är så mycket större än mig själv.
Sinnesfrid kanske någon vill benämna det. Jag reser mig. Jag ser utan att ha sett något påtagligt. På hemväg följer jag djurens stigar. Spillning från älg och ren berättar att här finns fler vandrare än jag.
En grupp talltitor korsar min väg. Jag stannar upp, lyssnar. I någon mening ser vi varandra. Stor är tacksamheten...att få vandra i det yttre landskapet och få kontakt med mitt inre dito.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar