Vi lär ju som bekant under hela vårt liv. Frågan är när vi är komplett vuxna? Så länge det finns någon pusselbit som fattas kanske vi har en sträcka kvar till den optimala vuxenheten.
Som den 50 plussare jag är så har jag känt mig vuxen ganska länge. Ja, vissa avseenden kände jag mig ganska vuxen redan som barn. Det vi brukar kalla lillvuxen.
Är man barnet som i vissa avseenden är vuxen ganska tidigt finns risken att man tappar lite av farten mot vuxenheten i andra avseenden. I mitt fall har det kommit att handla om förhållandet till min
kropp. Under framförallt tonårsperioden hade jag ett ganska problematiskt förhållande till den. Ja, jag gillade den inte alls. Under dessa år grundlades mitt skylande beteende, d v s ha allt för stora kläder för att dölja de fysiska attribut jag inte var nöjd med.
Paradoxen med detta skylande är att det snarast får motsatt effekt. Det förstärkte min kutryggighet och dåliga hållning. Det där förstod jag en bit upp i vuxenåldern då jag sakta men säkert började sträcka ut min kropp med ett allt öppnare seende mot världen.
Men, det där med något för stora skjortor har envist hängt kvar. När en god vän för ett år sedan påtalade det som borde vara uppenbart för mig trillade äntligen "polletten" ner.
Sagt och gjort, under en kortare period bytte jag ut större delen av mitt skjortförråd. Det gick visserligen helt emot min ickekonsumerande sida. Inget ska avyttras förrän det är uttjänt. Mina för stora skjortor var hela och rena och jag kan bara hoppas att någon på sekond handbutiken med något större storlek än jag har fått glädje av dem.
Det är fint med goda vänner som kan påtala viktiga saker som sådant om ha rätt storlek på skjortan. Med ens har jag blivit lite vuxnare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar