Lyssnar på reportage om regnskogar som brinner, taigan i Sibirien och Alaska som brinner. Läser andra artiklar om om plasten som som inte bara förorenar våra hav utan nu också finns i atmosfären och och kommer ner i regnet, i snön. Hör en galen brasiliansk president skylla på miljöaktivister när regnskogen brinner och får höra om hatdrevet på nätet mot Greta Thunberg av företrädesvis män i min egen ålder. Hör om den massturism som håller på att förstöra många av Europas fina platser när horderna av människor väller ut från gigantiska fossildrivna kryssningsfartyg.
Jag hoppas att det finns en förlåtande Gud som försöker ställa allt tillrätta igen, men tror tyvärr inte så är fallet.
Det är lätt att bli missmodig och rädd över det som sker. Missmod och rädsla leder ingen vart så jag försöker glädjas åt det fina som sker i mitt liv och att jag har platserna där jag tankar energi.
Som så ofta finner jag storheten och skönheten i det helt anspråkslösa. En vandring längs stigarna i närheten av min stuga ger så mycket av det jag behöver. Platserna förhäver sig inte och jag kan tälja guld i det som jag ser och uppfattar som sparvflockarnas lek inför den stundande flytten, en tallglänta full med blåbär och en till synes nöjd fiskgjuse som har fått sitt byte.
I anspråkslösheten finner jag mycket av min mening...önskar att vi alla skulle tänka så. Vår planet skulle få andrum och vi skulle må så mycket bättre. Jag moraliserar, jag vet, men det är svårt att låta bli...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar