Det är Allhelgonatid och det är november. En november med ett tilltagande mörker och en dovare färgskala.
November kan vara en fin tid, speciellt ute naturen. Det är tyst, stilla och allt världens brus kan rensas bort.
På stadig is gör jag mitt spår i nysnön. Det känns underbart ensamt här, men jag är inte ensam. Färska spår från hare, räv och skogsfågel ger mig visshet att jag är betraktad, om än på avstånd.
Jag stannar vid en av mina älskade platser. Så enkelt som en köpesbulla och en banan smakar utsökt tillsammans med kaffet ute i det fria. Jag lyssnar på en natur som för dagen tycks vara helt utan ljud. Efter en liten stund hörs något. Det är en lätt vind. Den är så lätt att den normalt inte hörs. Men vad är mer normalt än den fina natur där jag befinner mig. Här hörs den lättaste vind och även en korp från bergets stup.
Naturen målar en tavla i finaste svartvitt och jag får vara där - fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar