Det är Allhelgonahelg. Som så många gånger förr tillbringar jag den i min stuga. Det har blivit en fin tradition som jag ogärna bryter. Ibland har jag sällskap och andra gånger är jag själv.
Denna Allhelgonahelg är jag själv. Det känns bra. Det finns mycket att bearbeta under det år som gått. Visserligen är inte året slut, men just en Allhelgonahelg i stugan i mörker och tystnad är en utmärkt möjlighet till reflektion och bearbetning.
För en tid sedan fyllde jag 60 år. I sig inte speciellt märkvärdigt, men lite stort ändå. Så här i Allhelgonatid tänker vi på de som har lämnat oss. Att fylla 60 påminner också än del om livets ändlighet. Det går allt mindre tänka på det jag vill göra sen. Det kanske inte kommer något sen och livet blir allt mindre givet.
Tack och lov har jag förmånen att vara en ganska frisk person. I allt mitt stora allvar finns där också såväl glädje som lekfullheten kvar. Jag försöker möta livet med ett öppet och nyfiket sinne. Det finns massor att oroa sig för både i det stora och i det lilla, men det får inte förta glädjen att leva.
För ett år sedan var jag på väg ur en relation. Det var mycket smärtsamt. Tiden därefter gick långsamt och tillbringades ofta ensam. Just då var det bäst och jag vill ha det så. Sedan en tid är jag åter i en relation. Det är varmt, kärleksfullt och innerligt. Konstrasten till det där ensamma livet jag befann mig i våras kan känns ofantligt stor, men är det egentligen inte. Vi är innerst inne alla ensamma. För att leva rikt måste vi också klara och utvecklas i ensamheten.
Jag gillar ofta att vara ensam. Såväl ensamhet som tvåsamhet kan vara vackert. Det är underbart att vara tvåsam igen och denna tvåsamhet kan jag utveckla i min ensamhet. Det låter kanske underligt, men för mig är det närmast en förutsättning.
Det är Allhelgonahelg. Efter dagens premiärskidtur i ensamhet så sänker sig mörkret - fint...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar