Vintern har tillfälligt dragit sig tillbaka och hösten är sedan länge passerad. Årstiden och dagen ger ingen full visshet och riktning. Precis som jag som människa ibland famlar mellan mening och mål kräver dagen isbroddar för att häva fall och brutna lemmar.
Utblicken gör det lätt att hålla mig upprätt. I den dunkla årstiden söker jag referenspunkterna och finner dem. Ur vattnet är allt skapat och till vattnet söker jag mig gärna tillbaka. Kanske inte havet kommunicerar med mig, men för mig blir havet meningsskapare. Havet stillar mitt brus i dess långsamhet och eviga skapelseakt.
Nattens oro och fantasi får sin förklaring då jag ser att ett lodjur har vandrat längs med stranden. I nattens lyssning trodde jag det var en orolig människas flyende steg.
Årstiden kommer till slut finna riktningen. För oss människor kan det vara svårare. En stunds vandring i novemberljuset är om för tillfälligt riktningen något klarare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar