Det är djupt inne i november. Jag bor i staden men vandringen nära staden längs mina vägar är lika stillsam som de lätta snöflingorna som träffar min kind.
Tänk att staden med dess larm och puls kan få detta fina vilotillstånd. Vandringen ger mig en möjlighet att nollställa mig från veckans alla brokiga intryck i min egen lilla värld. Vandringen ger mig även en chans att försöka hitta en balans i min brist på förståelse över all dramatik som sker i den stora världen. En dramatik som i någon mening berör eller kommer att beröra både mig och dig.
Sedan någon dag har vi fått veta att Sverigedemokraterna åtminstone för tillfället kanske är Sveriges största parti. Ett parti som framförallt hejas på av män i min egen generation. Troligen är det till någon del samma män som finns på sociala medier och där hatar kvinnor. De kallar sig Incels. De tycker att kvinnorna är på väg att ta över världen och vill till varje pris sätta stopp det.
Det finns så många nya konfliktlinjer i vår tid, män-kvinnor, stad-land, nationalism-liberalism m m. Över allt detta finns den fritt hängande klimatfrågan som handlar om vår civilisations överlevnad och som närmast dränks i alla de där mindre frågorna som i sig är stora nog.
Det är lätt att hemsökas maktlöshet och tvivel i den tid som är. En söndagsvandring längs efter stadens stränder skingrar oron, åtminstone för en stund. Jag mår så bra av stillheten och naturens stilla rörelse i form av snöflingor och blicken av Bottenvikens vatten som mycket sakta sipprar fram genom sprickor i isen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar