Det är höst och jag återvänder till min stuga. Vi är på väg in i det milda ljusets tid med längre skuggor och kortare dagar.
Den årstid som är nu är också min absoluta favoritårstid. Jag vet inte riktigt varför. Visst - den tidigare hösten är vacker med sitt brokiga färgspel. Men....framförallt så tror jag att det har att göra med ljuset. Allteftersom årstiden blir kyligare så blir ljuset varmare och allt mer försonligt. Det varma ljuset mjukar upp naturen och kanske också mitt väsen. I ett varmare och försonligare ljus är det också lättare att leva med mina tillkortakommanden och brister än med det där starka vårljuset som klär av allt.
Och visst...vemodet finns också där. Årstiden ger förebud naturens längre vila och insomnande. Men...också vemodet kan vara skönt. Vemodet tonar ner rastlösheten och förväntningarna. Varandet kan få mer plats än görandet.
Så - när sju sädesärlor denna morgon pickar fröer på min tomt blir jag mest glad. Jag vet att de snart ska lämna oss, men glädjen är stor över deras närvaro nu och jag förundras över deras antal.
Det faller ett stilla höstregn över mina marker. Jag ska snart gå ut i det och för en stund bli en del av naturens lunga. Ytterligare en dag av höst har börjat och jag vandrar lågmält med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar