lördag 14 september 2019

Stubben och en liten uppstickare



 Jag vandrar i mina marker. Jag söker en sitt plats för mitt kaffe med tilltugg. Jag finner platsen i en gammal stubbe.

Dagen bjuder in till sedvanligt prakt bland höstfärger, flyttfåglar som flockas och svamprika marker. Då är det lätt att gå förbi det lilla och till synes anspråkslösa.

Jag betraktar stubben en stund innan den blir en skön sittplats. Stubben var trädet som fälldes för mycket länge sedan. Skogen är gammal bondeskog där generationer av människor har fällt skog för husbehov - fjärran dagens fula och ohållbara kalhyggesbruk.

Allt som är liv förmultnas till slut för att skapa nytt liv. Det gäller även den gamla stubben även om dess förmultning ur mänskligt perspektiv tar väldigt lång tid. Just nu och länge än är den en anspråkslös liten lav och mossbeklädd skönhet med årets skörd av gulnande barr.

Strax intill har den gamle fått en tillfällig kompis. En tegelkremla har sett dagens ljus. Den lilla svampen är bunden till den gamla skogen och bidrar till skogens välmående. Svampen är dock en tillfällig gäst i verkligheten och är tills skillnad från stubben snart förpassad till evigheten.

Även jag är en tillfällig gäst i verklighetens skog. Det slår mig hur olika livsperspektiv mötes i skogen. Svampen som står för det tillfälliga och förgängliga och stenarna evigheten. Även jag är förgänglig och kommer att försvinna. Tills dess fortsätter jag vandra i skogen, höra vindens sus i träden och fortsätter att skapa min berättelse...

Inga kommentarer: