Timmar, dagar och år läggs till mitt liv. Likaså mina steg - de börjar vara många nu liksom de återkommande vandringarna till älskade mina platser.
En tidig oktobersöndag gör jag en vandring runt och upp på Kvavaträskberget. Det är en regelbunden vandring jag gjort i minst 30 års tid, men nu vara det ett par år sedan senast. En vandring som denna blir en liten vandringsretro för mitt liv som väcker många minnen - återkommande älgmöten, ugglelyssning i den stora tystnaden där slagugglan en gång hördes bland de annars mer vanliga pärlugglorna och många lågmälda samtal med vänner i skogkojan Stallet.
Kojan Stallet som faktiskt var ett stall innan den 1991 flyttades till sin nuvarande plats. I kojan ligger gästboken som väntar på att få några ord från dagens besökare. Läser lite i gästboken - många små texter bl a av mig och mina vänner. Konstaterar och att inte ett ord har skrivits de två senaste åren. Tänker att det mesta av vår dokumentation som så mycket annat idag sker via våra mobiler. Därför blir boken numera oskriven och resultatet blir minnen som inte får någon hemvist och äts upp av nuets klicksökande jakt.
Fortsätter min vandring upp på berget för att komma till utkiken och äta min matsäck. Här går jag år efter år utan att möta en människa och blir därför desto mer överraskad när jag möter en man och hans fru i den lilla stuga som sedan ett antal år finns på toppen. Det visar sig att han äger delar av skogen som finns kring berget och han berättar att stora delar av den gamla skogen har blivit nyckelbiotopmärkt, d v s här finns lavar och svamp som som utmärker den gamla obrukade skogen.
Jag brukar gilla ensamma vandringar i skogen, men dagens möte gjorde mig riktigt glad. Nu vet jag att dessa älskade marker får vara kvar och spillkråkor och andra hackspettar ostört kan fortsätta sitt födslosök bland gammelfurorna, Här finns det plats för tankar och minnen även för kommande generationer, fint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar