Vi lever i en tid där ensamheten börjar att beskrivas som en folksjukdom...ensamheten ska visst vara farligare än både rökning och fetma. Inför midsommarhelgen lägger Dagens Nyheter ut Kristofer Ahlströms midsommarkrönika från 2015 i repris. Kristofer beskriver sina ensamma vandringar bland andra ensamma i Stockholms innerstad en midsommarafton. Att just vara ensam på midsommarafton ska visst vara värre än julen, ja, riktigt skamligt och utsatt.
Jag vill inte raljera med dessa tankar, ensamheten är svår för många. Ofta handlar det om brist på relationer, vänner, mening och riktning i livet. Men - ensamheten kan också vara vilsam och försonande om vi är i någorlunda takt med oss själva
Jag är i år ensam under midsommarhelgen i min stuga. Det känns varken skamligt eller olustigt. Då året som varit har inneburit uppbrott från en relation och livet söker en annan riktning känns det stilla livet i stugan som skön balsam för själen. Jag kunde ha gjort andra val denna helg, men då jag varken styrs av skam och inte räds ensamheten var mitt val enkelt.
Vid sidan av en kärleksrelationer och nära vänner är synen på livet och det som omger det som avgör graden av ensamhet. Kommer jag i nära samspel med vår fina natur känner jag mig aldrig ensam. Skogen, bergen och vattnet gör något med mig - kalla det en sorts försoning från det förlorade, men också ett verksamt hopp inför något kommande.
Innerst inne är vi alla ensamma och utan att klara denna ensamhet är vi väldigt utsatta. Gör vi ensamheten mindre farlig och utmanar förställningarna om den finns det goda livet om du öppnar dina ögon - det bjuder både ensamhet, kanske tvåsamhet och framförallt nya erfarenheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar