fredag 22 maj 2020

Vandring i nära landskap 1



 Vi lever i coronatider. Det är nya tider. Tider då vi får en annan möjlighet att komma nära varandra, även om det ska ske lite på distans. När vi inte längre ska resa långt bort, då får vi en ny möjlighet att upptäcka allt det där fina som finns mycket närmare än vi tror.

Att vandra varit en central del i hela mitt vuxna liv. Så för mig är vandring något självklart, ja, helt enkelt en given del av det fina livet. Vandring har på senare år blivit lite av en folkrörelse. På Facebook växer vandringsgrupperna som svampar och likaså antalet vandringsleder. En kul utveckling, tycker jag.

Fler vandringsleder har även tillkommit i mitt närområde. När jag flyttade till Luleå i slutet av 1980-talet fanns bara leden i Gammelstadsviken och den på Bälingeberget.  Här i norr behöver jag trots ett stigande vandringsintresse aldrig trängas med andra. Viktigt för en som jag som älskar tystnaden och att få umgås på med naturen helt på mina egna villkor.

Jag kommer skriva några små texter  om de nära vandringarna en den brytningstid som naturen befinner sig i nu. Jag börjar just med med Gammelstadsviken med sitt fina fågelskyddsområde som vi besökte förra helgen.

Här har jag gått många gånger så att det var länge sedan jag slutade räkna turerna. Leden är sedan några år upprustad och mycket lättillgänglig. Det är en enkel tur på nylagda spångar och lättgången stig. Förutom närvaron av alla fåglar går turen genom olika naturtyper - gammal åkermark, sumpskog, våtmark och torrare skogsåsar.

Våren är senare i år och vi fick leta ordentligt för jungfrulig växtlighet. I våtmarken såg vi mängder av en för mig okänd vattenväxt, anspråkslös och fin.



Fåglarna då? De var i högsta grad närvarande med viss reserverad tystnad. Förutom då solen bröt igenom det mulna vädret. Då drog den tillfälliga symfonin genom skogen. Men, förutom de förväntade arterna  var den en ovanligare gäst som som med jämna intervall fyllde Gammelstadsvikens luftrum - rördrommen. Denna ytterst diskreta storkfågel som håller sig gömd i vassen, men som med  sitt speciella dova trumpetande ändå pockar på sin uppmärksamhet och närvaro.

Det är just det sistnämnda som är det mest underbara med vandring. Du ska aldrig jaga efter vind, d v s aldrig ha några förväntningar att se eller höra något speciellt. Just det där speciella händer emellanåt och ofta när du minst anar det...

Inga kommentarer: