Jag gör det varje år. Jag vandrar inte till Mecka eller Jerusalem, jag vandrar till Ganjaureudden. För mig har denna vandring något heligt över sig. Målet, Ganjuareudden har följt mig genom livet sedan unga år. Vandringen, även om den i sammanhanget är kort, bjuder likt mer klassiska pilgrimsvandringar på lite slit. I det här fallet över blöta myrar och en liten bergbestigning.
Alla tror jag att vi är pilgrimer i någon mening då vi gör våra vandringar i det yttre eller inre. Varje vandring särskiljer sig från den andra. Jag förändras genom åren liksom den natur i vilken genom jag vandrar. Vandringen är både en natur och historisk vandring. I myrlandskapet återfinns rester av de gamla myrslåtterängarna som påminner om en annan tid. Tidigast var det en driftig major som redan under tidigt 1600-tal ville odla upp landet. De flesta spåren av jordbruket är dock från senare tid, 1800-talet och framåt.
På berget Lillgaika stannar jag alltid upp och blickar ut över landskapet. Idag, liksom vid de flesta tillfällen får jag en skymt av jaktfalken, som häckar har sedan många år.
Ganjuareudden är platsen med sin gamla skog med rötter från medeltid och utsikt mot fjällen i nordväst. Idag är jag extra uppmärksam då jag ser både björnspillning och färska rivmärken av björn på en tall.
Jag har mitt eget rastställe dit jag alltid återkommer där tid och tankar får komma ifatt. Ibland tänker jag att detta är en fin plats att sluta sina dagar på, men jag hoppas att det dröjer. Jag ser redan fram mot nästa vandring över skog, myr och berg till min udde.
Läs även andra bloggares åsikter om vandring, natur, historia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar