En skön augustidag sitter jag i solstolen och läser en tankeväckande essä av Karl Ove Knausgård. Förutom texten är boken fylld av fantastiska bilder av moln fotograferade av Thomas Wågström.
Knausgård tar sin utgångspunkt i de snabbt föränderliga och ofta fantasieggande molnen när han skriver om världen och vårt förhållande till den. Allt är i rörelse, molnen, den långsamt åldrande kroppen, trädet och berget i fjärran. Rörelsen sker i så olika hastighet och svår att överblicka, ofta än mindre att se. Knausgård ger sig i kast med att försöka beskriva dessa tillstånd och människans förhållningssätt till dem. Texten kräver sin läsare, men växer till slut ord för ord. Knausgård avslutar essän på följande vis:
”Den meditativt och religiöst färgade upplevelsen av nuet, denna oerhörda koncentration av ögonblicket som skapar stora vågor av tillhörighetskänslor med världen, och som kanske inte säger något annat än att >>jag existerar<<, är bara möjlig när världen blir synlig som världen, alltså som något annat än jagets värld, och det gör den bara när jaget står utanför den. I en och samma rörelse avlägsnar konsten oss ifrån och för oss närmare världen, den molnomslutna och rörliga materien, som också våra drömmar är gjorda av.”
Jag lägger ifrån mig Knausgårds text, låter blicken riktas mot trädtopparna och himmelen. Jag ser ett av dagens få moln tona upp sig, för att ögonblicket senare lösas upp. En liten kommentar från den stora världen till den lilla människan….
Läs även andra bloggares åsikter om Karl-Ove Knausgård, människan, världen, jaget, rörelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar