Allt detta fick ett abrupt slut när 60-tal blev 70-tal. Samtidigt som Gävle byggde den mönsterbildande stadsdelen Sätra med sin lummiga grönska, påbörjades våldtäkten av min barndoms stadsdel. På bara ett par år hade denna stillsamma miljö totalt förändrats. Den lugna lönnallégatan hade blivit till stans bullrigaste trafikled där all tung trafik kom att passera.
Sekelskiftshusen revs i rask takt. Istället byggdes ett antal högresta betongklumpar och ett föga tilltalande parkeringshus. Med rätta kom detta område i folkmun döpas till ”Berlinmuren” och bostadsområdet blev snart lite av ett ”getto” med många sociala problem.
Idag lär dessa omgivningar vara Gävles mest invandrartäta. Nu när hela världen befolkar området ovanför Staketgatan, då är lönnallén och den gamla Boxern en svunnen tid som känns oändligt långt borta. Historien kan inte skrivas om. Kanske det till sist kommer ut något positivt av alla dessa förändringar. Bara framtiden kan ge svar.
Sekelskiftshusen revs i rask takt. Istället byggdes ett antal högresta betongklumpar och ett föga tilltalande parkeringshus. Med rätta kom detta område i folkmun döpas till ”Berlinmuren” och bostadsområdet blev snart lite av ett ”getto” med många sociala problem.
Idag lär dessa omgivningar vara Gävles mest invandrartäta. Nu när hela världen befolkar området ovanför Staketgatan, då är lönnallén och den gamla Boxern en svunnen tid som känns oändligt långt borta. Historien kan inte skrivas om. Kanske det till sist kommer ut något positivt av alla dessa förändringar. Bara framtiden kan ge svar.
Läs även andra bloggares åsikter om Barndom, trafikleder, miljonprogram
2 kommentarer:
Hej Johan!
Jo, nog ligger det där och prunkar någonstans, barndomslandet - men så avlägset.
Längst in i mina innersta kammrars gömmen så förunderligt skimrande, böljande, pockande - avlägset ja, men fortfarande ett intensivt levande landskap dit tankarna mina likt utsvultna rödvitbrokiga kossor alltid längtar, ständigt återvänder på friskt grönbete.
Men lugnast är nog, i mitt fall, att återvända i fantasi och hågkomst än i verklighet och konkretion.
Jakten på den tid som flytt. Obskyr är den. Men nostalgi är ett sött gift!
Min ungdomskompis Dennis kom flyttandes från Gävle, Brynäsgatan, 1967 ner till Roslagskusten.
Vi talade med "E". Han talade med ett brett "Ä" och blev lite retad förstås. Nej, nu ska inte jag börja också.
Intressant och tänkvärt läsa om ditt barndomsland Johan!
En god hälsning från thord.
Den nordliga utposten blickar ibland bakåt. Visst kan nostalgin vara det söta giftet, men ofast just den bakgrund vi använder oss för att lotsa oss fram i nuet, på gott och ont.
Vi någorlunda hela kommer mest ihåg det goda, de mer trasiga mest svärtan och riktigt svikna har nog förträngt det mesta.
Skicka en kommentar