Åka buss...

…gör jag inte så ofta, men nu som nybliven veckopendlare till Umeå kommer det bli bussresor emellanåt. Speciellt då snön yr och snöröken gör sikten obefintlig.

Nu hör det till saken att samma besvärliga väglag har bussföraren att hantera. Bara för några dagar sedan drabbades en annan långfärdsbuss av en ganska allvarlig olycka några mil från Umeå just p. g .a. denna snörök.

Just detta tänker jag lite speciellt på när jag plockar upp min bok i bussen. Jag kan inte riktigt spänna av utan har getögat lite riktat mot vägen och föraren emellanåt. Efter en stund släpper min oro och jag kan fullt ut fångas av min roman.

Det är jobbigt att vara rädd och orolig och man har sällan något för det. Jag tänker på alla de oroliga och rädda människor som finns runt om oss och de som har fobier för det vi kan tycka vara helt banala saker.

Själv minns jag speciellt ett tillfälle för nu länge sedan då den närmast fobiska rädslan slog ut den helt adekvata. Jag vandrade med en kamrat och min syster ett område som var angripet av björkmätarlarver. Överallt spann de sin väv bland björkarna. Samtidigt såg vi spår av björn i området. Vad tror ni jag var rädd för? Det var de fullkomligt oförargliga björkmätarlarverna som jag kände en våldsam olust inför. Björnen däremot fanns inte i min sinnesvärld.

Ibland är det jobbigt att vara människa. Ännu jobbigare blir det för den rädda människan. Tänk så enkelt det vore om alla kände tillit till sin omgivning och olika möten fram till dess motsatsen bevisats…..

Läs även andra bloggares åsikter om rädslor, fobier