…hade min far hunnit att bli om han ännu var i livet. Ytterligare en 41-årig livscykel har hunnit gå sedan han förolyckades blott 41 år gammal. Det är lätt att känna en stor ödmjukhet inför livets rörelse, rumtiden och livets ändlighet när jag själv har hunnit fylla 50 och snart ”överlevt” min far i tio år.
Jag ser ut över ett upprört hav. Detta hav som är förutsättningen för livet, men som även skördar sina offer. Det enda givna tillståndet är icka-varat, d v s döden. Livet, kort som långt är något vi får till låns med en möjlighet att fylla med mening och avtryck. Men, dessa avtryck ska liksom våra liv till slut förklinga. Min far var ingen troende person. Kanske skulle han tänka så.
Men, fadern lever trots allt vidare genom mig, omformulerad och omskapad genom mitt liv till döden sätter gränsen.
Historien fortsätter att formuleras, ibland lugnt, ibland oroligt som det öppna havet.
Läs även andra bloggares åsikter om livet, döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar