Jag är för första gången i mitt vuxna liv på Fotografiska museet. Den främsta anledningen för mitt besök är lettiska Inta Rukas utställning "You and Me".
Jag har svårt att säga när fotografin blir till konst, men jag vet väl när jag berörs över det jag ser. Vid mitt besök på Fotografiska får jag ta del av tre utställare. Alla tre är skickliga på sinsemellan olika sätt. Varför då Rukas fotografier av människor berör mig särskilt finns det nog flera svar på. Ett svar att är att Ruka är från ett relativt närområde (Lettland) som det är lättare att relatera till, men den främsta anledningen är att Ruka på ett helt osminkat sätt beskriver en samtid som snart inte finns.
I bilderna ser jag människor som i all sin enkelhet och skröplighet bär på något äkta. Människorna förhäver sig inte, gör sig inte till, är stolta, men bär också på en längtan på något okänt utanför deras horisont.
Bilderna är tagna i en nära samtid som är så kontrastfylld än den faktiska samtid de flesta av oss lever i. Här finns ett lugn, en stillhet och en eftertänksamhet som börjar bli allt mer otypiskt för samtidens snabba rörelse och förändring.
I bilderna bevarar Ruka någonting som är på väg att försvinna. Du som inte kan se utställningen kan istället se den svenska dokumentärfilmaren Maud Nycanders film om Inta Ruka som visas under julhelgen.
Läs även andra bloggares åsikter om Inta Ruka, fotografi, konst, samtid, människor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar