Jag är en man numera över de femtio med som jag bedömer det med en relativt god såväl fysisk som själslig hälsa. Visserligen har jag en huvudvärk som kan gäcka mig ibland, men på det stora hela mår jag bra.
Under vuxenlivet har jag sett flera kvinnor fara rejält illa i yrkeslivet. Det som åtminstone tills inte för länge sedan kallades för utbrändhet. Oftast har det handlat om framgångsrika, positiva och kreativa kvinnor som bara utstrålar livsaptit som har gått in i den s k väggen.
Jag har ofta undrat varför det blir så här. Vi borde väl dela på lidandet mer jämställt och man borde väl inte må dåligt av att vara glad och kreativ.
Jag fick en liten ahaupplevelse för en tid sedan då jag träffade några kvinnliga kollegor från en annan verksamhet som frågade om jag hade blivit bättre. Hur då bättre undrade jag. Jo, det visade sig att de uppfattade mig så förkyld vid ett tidigare tillfälle. Jo, det var sant. Jag hade varit lite förkyld, men det var knappast någon nära döden upplevelse att göra någon stor sak över.
Om jag hade varit kvinna - hade jag fått denna uppmärksamhet och omsorg? Knappast, som kvinna hade jag nog gjort mitt bästa att dölja förkylningen och istället försökt se pigg och glad ut.
Här kanske vi har ett svar på frågan att fler kvinnor far illa i arbetslivet än oss män. På oss män syns det direkt hur vi mår och vi får en väl så överdriven uppmärksamhet och omsorg av kvinnorna. Kvinnorna däremot ska förutom att ge oss lidande män omsorg vara pigga och glada - oavsett hur de mår.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar