Klimattankar i blöt tid

Snart går februari mot sitt slut. Jag konstaterade igår att jag ännu inte har halkat denna vinter. Normalt brukar jag drutta på ändan åtminstone ett par gånger varje år. Det brukar bero på ouppmärksamhet och den där lömska halkan som uppstår när plogsvängen har varit i farten. I år är det sällan så mycket vitt på gångvägarna, desto mer is, slask och vatten. Vissa dag "snorhalt" trots flitig sandning. Just därför halkar jag inte. Jag går ofta på helspänn hela tiden och det är inte roligt. Det är lika tråkigt som vädret självt. Somliga gläds som vanligt med den typiska frasen - "så härligt med vår i luften". Jag är väl en riktig tråkmåns som delar inte glädjen utan är minst sagt bekymrad. Vi går kanske mot den varmaste februari sedan mätningarna som började med en medeltemperatur som ligger nära nollan i genomsnitt. Normalt ska dygnsmedeltemperaturen var -11c så här års.

Jag och många med mig oroas över klimatförändringarna, medan fortfarande många andra inte verkar bry sig eller tillhör dem som i som inte tror på dessa förändringar. Visserligen har norra USA haft kallt samtidigt norra Europa har alldeles för varmt och England den regnigaste vintern någonsin. Men - det är ju just det som är typiskt för klimatförändringarna, vädret blir ombytligt och dramatiskt, samtidigt som medeltemperaturen globalt sakta stiger, oavsett vad klimatskeptikerna säger.

Här i Luleå är det förutom värmen inte så dramatiskt. Stadens populära isväg mellan hamnarna på isen är vattenfylld och gör all vandring  omöjlig. Människan bär naturligtvis skuld till klimatskeendet...och här inträder en symbolisk men viktig paradox. På denna vattenfyllda is i Norra hamn är det tänkt att hållas en familjedag om ett par veckor. Tanken är fin om det inte vore för att det kommer att hållas en motortävling på isen under familjedagen. Här gör kommunen en tydlig markering i den koldioxiddebatt klimatet så mycket handlar om. Markeringen får mig att skämmas över de beslutsfattare som har sanktionerat detta, antagligen aningslöst.

Men, det är väl denna aningslöshet som trots att kunskapen staplas på varandra inte verkar ändra många människors beteende som är den stora tragiken...osynlig för de flesta alldeles för länge.

Mänskligheten kan dock få en frist. Läste nyligen att solen är på väg in i en mindre aktiv fas likt det som rådde under den "lilla istiden" under 1600-talet. Naturligtvis skjuter vi bara katastrofen framför oss med än mer dramatiska följder. Men vilka fossilslukande män och pojkar bryr sig, då är de sedan länge sedan döda.