Konstverket ovan är gjort av Andreas Eriksson vars utställning jag för en tid sedan såg på Bonniers konsthall i Stockholm.
Bra konst kommunicerar med sin betraktare. Ibland kan till synes uttrycken vara väldigt enkla, men trots det och kanske just därför röra om tankar och känslor hos sin mottagare.
Andreas Erikssons vita väv fanns på en liten avskild plats i konsthallen. Här blev jag kvar en stund. Det är någon på bilden...och denna någon är ju jag.
Här tycker jag att konstnären lyckas fånga själva livets essäns. Den vita väven, som blir livets väv. Väven är både tom och fylld med innehåll. Innehållet ska du fylla, det är din livsuppgift och skyldighet för att skapa mening. I livet.
Livet kan var ensamt ibland, ja, innerst inne är vi ensamma. En ensamhet vi måste acceptera för att bli en del av helheten och utvecklas både med och utan andra.
Livsvandraren bär på sin ryggsäck. För vissa av oss är den lätt, för andra betydligt tyngre. Även om ryggsäcken inte alltid är så rolig att bära behöver vi den. Här samlas alla våra erfarenheter. Det är ju med dem som livsreferenser vi kan gå vidare och utvecklas som människor.
Konstverket blev denna dags kommunicerande kärl för mig och livsvandringen känns om blott för ett ögonblick betydligt enklare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar