lördag 23 maj 2009

Studsmattan

Ett absolut säkert vårtecken i villaområdet är när alla studsmattor placeras ut. Ofta står dessa studsmattor övergivna, men ibland ser jag ett och annat barn som försöker pröva lite konster.

Nordlig utpost får säkert snart pris för att vara en riktig gnällblogg, men jag måste säga att även studsmattor är ett hopplöst tidens tecken. Jag undrar var alla spontant lekande barn har tagit vägen. Lekplatser och fotbollsplaner står oftast tomma (om inte vuxna har organiserat något). I skogen är det lika barntomt och det var länge sedan jag såg något nyuppfört kojbygge i träden av gamla restbrädor.

Kan det vara att många barn har tappat den improviserade leken? Jag skrev nyligen att många barn tycks vara rädd för skogen. Kanske därav deras frånvaro från en i mitt tycke mycket fantasieggande plats med möjligheter till så mycket olika infall i lekens namn.

Att många barn sitter många timmar framför både dator och TV vet vi. Den långsikta följden av detta blir säkert skenande sjukvårdskostnader för dessa orörliga barn när de blir äldre.

Det är nog här studsmattan kommer in. Välmenande föräldrar vill att sina stillasittande barn ska få någon sorts motion. Det är säkert en god tanke, men tar den ytterligare udden av barnets egen spontanitet och rörelseförmåga, då har vi kommit ytterligare fel.

Studsmattan må vara en bagatell, men ändå ett symtom på vår tid, som istället kräver rörliga, lekande och kreativa barn…för barnens och framtiden skull.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2 kommentarer:

Björnkampen sa...

Hej gubbe!

Nu får du lägga ned dina reaktionära åsikter om skogen och studsmattorna.

Våra barn idag är mycket kreativa.
Lyssna på barnens skratt när de studsar upp mot himlavalvet.

Och skogen! Barnen måste skyddas från huggormar och björnar.

Johan sa...

Nordlig utpost får tacka för komplimangen. Jag närmar mig 50 så då har du helt rätt. Det är dags att titulera sig Gubbe. Men reaktionär är jag inte. Visst kanske jag generaliserar en smula. Det väcker ju reaktioner, åtminstone hos dig. Jag vidhåller att studmattan är ett symtom på vår tid, där ofta allt för mycket tillrättaläggs för barnen. Om jag har rätt eller fel får framtiden utvisa. Om skogen kan jag bara säga att den är det mest naturliga som finns och genom att vistas där blir man också trygg med de som finns där.