Jag vandrar i skogen. Här får jag vara svag utan att någon ifrågasätter min svaghet. Här kan jag leva med mina rädslor trots dess relativa obetydlighet.
Under vandringar får tankar och känslor leva ut precis som de är. Kanske får de till slut ett fäste och jag kan bli hel om så bara för en stund.
Kanske fångas mitt intresse av en svamp, ett löv, en fågel eller ett omkullvält träd som jag inte har sett förut. Liksom trädet har jag mina svaga punkter.
Utan svaga punkter vore jag inte människa.
Läs även andra bloggares åsikter om natur, svaghet, rädslor, bearbetning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar