Jag får möjlighet att återkomma till den nordliga utposten Kiruna – staden som inte skulle finnas utan alla sina naturtillgångar. När jag ser ut över den hänförande utsikten från Loussavaaras topp blir denna stads placering än mer något ut över det vanliga utkastad som den är i en vildmark av fjäll, skogar, sjöar och myr.
Jag gillar Kiruna och dess karga skönhet, men staden står och faller med malmen. Ska staden överleva så måste den maka på sig. Inom en nära framtid ska stora delar av staden flyttas, eller som jag tror, rivas, innan ett stort gruvhål så småningom kommer att breda ut sig. Detta är ett projekt av gigantiska mått, som det nog är svårt att förstå den totala vidden av.
När jag vandrar runt i staden ser jag inget av det arbete som snart ska ta sin början. Jag ser den sjö som snart ska torrläggas glimma som guld denna ganska milda septemberkväll. Jag ser Epa-traktorerna samlas på cityparkeringen och människor samlas vid ett par nyöppnade restauranger.
De människor vi talar med ser optimistiskt på Kirunas framtid och det som kommer att ske. Det är klart att de gör det. Detta är priset och fristen för en längre tids överlevnad för gruvstaden i norr. Tiger som nådehjon gör nog också alla husägare inom det kommande flyttområdet som vet att deras villor är osäljbara. De får väl hoppas att storebror LKAB sträcker ut en hjälpande hand.
Kiruna står och faller med LKAB, för såväl liten som stor. Så har det alltid varit och så kommer det att förbli.
Läs även andra bloggares åsikter om Kiruna, framtid, förändring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar