Det mesta som
sker i våra liv är förenat med villkor, hur vi ska bete oss, förväntningar som
finns från andra och olika krav vi lägger på oss själva. Jag tänker då på våra
möten människor emellan och kanske då i synnerhet i relationer till de människor som står oss
närmast. Ju närmare vi står varandra, desto mer sammanflätade riskerar vi att
bli, på gott och ont. I den närhet som uppstår blir konsekvensen att vi lätt fastnar i roller. I värsta fall
slutar vi att lyssna till den andre och den kommunikation som pågår leder då ofta
till missförstånd och kanske till konflikter.
För några dagar
sedan återvände jag till stugan Grova i lappmarken första gången detta år. Som
i kontrast till allt annat blir jag här fullkomligt villkorslöst mottagen av en
natur som är full av liv efter vinterns långa vila. Här blir jag välkomnad av
storlommens klassiska spel och en troligen nyanländ gök som spelar för fullt i
närheten. I fågelholkarna är aktiviteten reda n hög. Svartvit och grå
flugsnappare tävlar om uppmärksamheten med rödstjärten.
Stuglivet i
naturen blir den villkorslösa exilen från det vardagliga. Platsen att hämta
kraft och näring. Platsen att kanske förstå, men framförallt försonas med det
som har gått fel och mina tillkortakommanden. Att helas är ett stort ord. Jag
tror aldrig vi blir fullständigt helade. Det är i bristen och ofullkomliga vi
lever våra liv. Naturen och ensamheten ger möjlighet till att få perspektiv på
den mänskliga sårbarheten och möjligheten att gå vidare, trots allt och just
därför…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar