Begravning

För en tid sedan hörde jag på radion att vi svenskar blir allt färre på begravningar. Tydligen har uppslutningen kring den döde halverats på några årtionden.

Vi lever i en tid som är stadd i snabb förändring. Vi reser mycket mer, jobbar utomlands och möts i allt större utsträckning på nätet. Det som inte förändras är att vi föds, lever våra liv för att till slut dö.

Trots att jag har passerat de femtio har jag ännu inte varit på så många begravningar, men de jag har varit på minns jag som väldigt starka och minnesvärda upplevelser. Begravningarna har naturligtvis kantats av sorg över den avlidne, men även skönhet, andaktsfullhet och ett mycket värdigt avslut. Dessutom blir begravningen ett sätt att träffas. Då vi bor så utspridda kan det gå många år mellan tillfällena.

Den utveckling som nu sker tycker jag är ganska sorgesam, men kanske typisk för vår tid. Våra liv ska vara så sprängfulla med innehåll och aktiviteter att det kanske inte finns plats för döden. Kanske är de också ett uttryck för att vi investerar mindre i våra relationer och våra liv fylls av många, men ytliga och lätt utbytbara kontakter.

Säkert kan det vara mer komplext än så. Men, döden är livsviktig. Att ta avsked och försonats med det som varit är lika viktigt som att gå vidare den tid vi har kvar. Jag skulle t o m säga att det är en viktig förutsättning...

Läs även andra bloggares åsikter om döden, begravningar, tiden, människan