Jag befinner mig mellan två arbeten och är nu ledig drygt tre veckor under den mörkaste delen av året. Detta är veckor då inga stora händelser ska ske och några längre resor företas. Innan jag påbörjade denna oplanerade ledighet tänkte jag en hel del på hur dagarna skulle gå och funderade över om jag skulle drabbas av den stora ledan i vintermörkret och kylan.
Nu när min lediga tid snart är över kan jag konstatera att inget jag oroade mig för har inträffat. Dagarna har bara rasat iväg och jag har flera gånger istället funderat över vad jag gjort av min lediga tid som jag nu har haft ett tillfälligt övermått av. Visst har jag läst, skrivit och motionerat. Aktiviteter jag prioriterar högt, men jag har inte gjort det så mycket mer än annars. För mig har det snarare förhållit sig så att allt går saktare och det finns mer av tomrum och vila mellan det jag företar mig med. Med denna saktfärdighet tenderar dagarna att gå minst lika fort som det de skulle ha gjort i mitt normala tillstånd av arbete och vardagsliv.
Att uppfattningen om tiden är personlig blir uppenbar. Jag inser att en upptagen Johan troligen kommer att få minst lika mycket gjort än samma Johan med en övermåtta av tid. Jag har också fått en föraning om ett framtida liv som pensionär. Det kommer att vara en tillvaro där dagarna rasar fort fram med upplevelsen att något angeläget alltid kommer att vara på gång mellan tomrummen och vilan.
Läs även andra bloggares åsikter om tid, aktivitet, människan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja visst är det konstigt, ju mer tid man har desto mindre blir gjort. Per capita.
Kanske är mängden av våra göranden och föresatser redan given...
Jag hade en lång period av "overksamhet" då ett jobb jag hade haft i 34 år plötsligt tog slut. Nu hade jag 13 månaders ledighet med full lön. Det kändes märkligt, men blev slutligen en gastkramande tomhet, eftersom jag var tvungen att skaffa mig nytt arbete. Men jag fyllde tiden med universitetsstudier och frilansjobb. Snart ramlade ett jobb över mig. Jag tog den perioden som en pryoperiod för pensionstiden. Så kändes det till en början och dagarna var långt ifrån bortkastade. Jag började t.ex. blogga. Alltid något.
Intressant reflektion. Som den trygghetsnarkoman jag är har det varit viktigt att få ett nytt arbete så fort som möjligt. Det kan ha funnits en poäng att ta det lugnare - om inte annat för att utmana min personlighet.
Skicka en kommentar