Från att vi varit en veckopendlare har jag nu blivit lokalbussresenär dagar som är allt för kalla eller snöiga för cykeln. Jag har inte åkt lokalbuss på många år och efter ett antal turer inser jag att det mänskliga beteendet vid dessa bussfärder är som det alltid har varit, d v s total avsaknad av verbal kommunikation bussresenärerna emellan.
Jag kliver på i början av busslinjen. Så sakteliga fylls bussen på av i stort sett samma människor varje morgon. Kanske någon kastar ett snabbt ögonkast på någon annan, annars tittar jag liksom de övriga ut på snödrivorna och de välbekanta fastigheterna.
Det jag inte tidigare har reflekterat över att vårt mänskliga vanebeteende även gäller vid bussåkandet. Så länge det är möjligt tar de flesta samma platser varje morgon. Detta blev jag speciellt varse då jag ovetande tog en annans kvinnas givna plats. När hon klev på bussen blev hon nästan förvirrad och det var nästan att jag ville be om ursäkt.
Det som skiljer sig är däremot bussförarna och deras manövrering av bussen. Vissa kör så aggressivt så man nästan måste hålla fast sig, andra formligen smyger fram längs gatorna och beger sig aldrig iväg från hållplatsen innan alla har funnit sin plats.
Jag tycker att det är tur att dessa bussförare visar upp sitt temperament. I denna lilla värld av upprepningar och avsaknad av samspel resenärerna emellan står bussföraren för rörelsen, såväl den inre som yttre. Det behövs kalla mörka vintermornar då man är mer sovande än vaken.
Läs även andra bloggares åsikter om Lokalbussen, människor, vanor, upprepningar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
dolodolodoloKänner igen mej i Din beskrivning. Har även gjort andra iakttagelser. Företrädelsevis yngre passagerare står redan vid busshållplatsen med mobilen i hand,betalar med densamme,sätter sig och börjar sitt intensiva tryckande.helt faschinerad över den snabbhet som de behärskar att med sina ena hand hålla och trycka i ett rasande tempo. Andra iakttagelser:Passerar ofta ett Campus,där företrädelsvis kinesiska studenter kliver på,sätter sig,tar upp sitt studiehäfte,låter inte en minut gå förlorad.När jag passerar områden där människor från andra kulturer stiger på,då bryts tystnaden,bussen sjuder plötsligt av liv. Ja, sannerligen,en bussfärd kan vara värt sitt pris.
....och på 7:ans linje kliver vid Örnäsets centrum nästan alltid en afrikansk äldre herre på för att kliva av en hållplats senare. Det gäller väl att sky den norrbottniska vinterkylan till varje pris.
Skicka en kommentar