I helgen var det första advent och tillika skyltsöndag. En klassisk söndag i första hand ägnad åt konsumismen som jag alltid brukar undvika. Jag och Sven valde istället att resa ut från staden för att möta Dan och Roger vid den lilla skogsvägen som leder till kojan Stallet.
Naturen så här års står för allt det som inte staden har - en i det närmaste total tystnad. Vinden fäster vår uppmärksamhet på skogen och en ensam korp ger en vink om allt liv som trots allt finns i det tysta.
En fin koja vid sidan av allfartsvägen ger en skön inbäddad känsla av trygghet. För en stund blir vi verkligen fullt ut en del av den naturliga värld som fortfarande finns. När Dan efter vissa besvär får upp elden i kaminen sprider sig snart en värme som jagar bort det sista av oro och kyla.
Fyra män inne i kojans tilltagande mörker. Några värmeljus, mullret från kaminen och ett värmande kaffe öppnar upp för många goda samtal.
När vi alla har beskrivit våra livs nuläge virvlar samtalen i olika riktningar. Konst och det kreativa får mycket plats...det är ju trots allt kreativiteten som är människans goda motor. Sven berättar att man i Italien försöker mota terror med kultur. Dan för sin del pratar om den hög han bygger hemma som en sorts markör för den tid som flytt. Vi pratar om kalhyggen och dess eventuella skönhet och naturligtvis om den allt mer urbaniserade människan i sina artificiella miljöer.
En god stund i goda vänners sällskap. Sådant som helar och värmer i en mörk tid...
2 kommentarer:
Kan bara hålla med. Tack för trevlig samvaro!
Tack Roger...vi får hålla liv i traditionen.
Skicka en kommentar