Jag skriver då och då lite kort om konst här i bloggen. Det är inte utan anledning. Konst och då tänker jag närmast på bildkonsten är en utmärkt kulturyttring för en betraktare som jag. Här kan jag stanna upp och låta mig uppslukas av motivet. Jag kan ibland känna lite av samma vilsamhet på en bra konstutställning som när jag befinner mig på en älskad plats i naturen. Betraktaren i mig är då i sitt esse.
Karin Broos med i det närmaste fotolika målningar på Prins Eugens Waldemarsudde, var just en sådan utställning sam gav den där värmen och vilsamheten.
Karin Broos målar kvinnor och barn i olika miljöer. Inte sällan finns det lite av utsatthet och längtan bort i måleriet. Människor som liksom oss söker och är på väg någonstans.
Ibland är målningarna närmast klassiska som kvinnan i fönstret. Hon skulle finnas i vilken tidsepok som helst. Annat är det med barnet med sitt mjukisdjur bakom datorn. Här kan det kännas lite hotfullt. Ve oss den dag den digitala intelligensen är större än vår. Det sker ju visst 2029, enligt Googles utvecklingschef.
Bra konst väcker många tankar och känslor hos mig. Vad vore vi utan konsten och annan kultur....en ynka spillra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar