Decemberhavet talar med upprörd stämma. Ser det du inte ser..men kanske känner. Decemberljuset är lågt...lågt såsom lågtrycken som dansar in från Atlanten i en till synes outsinlig ström.
Det är på sitt sätt magiskt vackert. Första regndroppen studsar mot min kind...snart tid att uppsöka stugans veduppvärmda värme.
Havet - allt detta livets moder, en förutsättning för alltets levnad...för dig och mig.
Klimatmöte i Paris och Norrbottens kustlandskap i december. Så långt borta från varandra, men så nödvändigt sammanlänkande.
Regnet piskar mot stugans fönster...meddelanden som inte ska misstolkas. Havet ryter och kommer fortsätta att ryta. Frågan när lyssnandet blir större än många till intet förpliktande ord....?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar