Det är en kulen kväll i stugan. En fuktig vind och ett strilregn dämpar ambitionerna. I stillheten och ensamheten vandrar tankarna fritt mellan högt och lågt. Just nu befinner jag mig långt från den turbulenta politiska arenan. Det känns skönt, men mitt i min vilsamhet är jag samtidigt både arg och orolig.
Det har varit en av många många händelserika veckor, men med mina glasögon har det fattats beslut som gör mig beklämd. Jag tänker på Brexit och jag tänker på miljöpartiets svek i försäljningen av Vattenfalls smutsiga kol. Två olika frågor...men på sitt sätt lika allvarliga.
Jag är ingen stor vurmare av EU, men i tider att möta alla stora utmaningar behöver vi mycket mer av gränsöverskridande samarbete, inte mindre. Jag är rädd för att Brexit kan vara början av EU:s kollaps. Storbritannien är idag ett tvådelat samhälle. Det går att se Brexit som delar av folkets protest mot etablissemanget. Det är inte svårt att förstå, men det är också en protest mot det öppna samhället som många känner sig hotade av. I vassen vet vi att de främlingsfientliga krafterna ruvar. Jag ser ett samhälle med många rädda och historielösa människor framför mig. Ökad isolation har aldrig främjat freden och samarbetet...
Jag begriper mig inte på miljöpartiet. Visst handlar politik i mångt och mycket mer om pragmatism än idealism när det viktiga besluten ska tas. Att regera handlar om att ge och ta. Men, det finns gränser. När miljöpartiet som regeringsparti beslutar att den smutsiga brunkolen ska säljas, då har man i mina ögon förlorat all politisk anständighet. Det är ett politiskt självmål av stora mått. Sverige tappar sitt anseende som förebild i miljö- och klimatpolitiskt arbete. Så sent som igår kunde vi läsa att de klimatpolitiska mål som som antogs i Paris inte kommer att hålla oss på "rätt sida" 2-graderssträcket... dagen efter medverkar miljöpartiet till detta kontraproduktiva beslut.
En gång var jag miljöpartist. Det är slut med det nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar