En längre tid har mitt liv sökt ny orientering och fäste. Vinterns kyla och mörker har varit fin balsam för den sökande. Vårvinterns obarmhärtiga ljus var mer prövande. Nu är också den tiden förbi och våren har raskt intagit scenen. Sinnet har börjat hitta de behövliga fästpunkterna och nyfikenheten inför livet har kommit tillbaka.
Stärkt av den goda grundkänslan beslöt jag mig mig idag att försöka ta mig fram till fågelmarkerna runt Gammelstadsviken. Tänkte mig att den ovanligt tidiga värmen skulle ha gjort susen och leden skulle vara lätt framkomlig.
Redan efter några hundra meter inser jag att naturens omställningstid är något annat än min förhoppning. Bitvis är leden framkomlig, men vissa sträckor ligger den under vatten och i skuggiga partier ligger mycket snö kvar. Jag lyckas behålla den goda grundkänslan...livet blir inte alltid som jag vill och tror. Jag får liksom naturen bromsa in och tänka nytt. Livet ser annorlunda ut för mig än för ett år sedan och själva livet handlar att navigera inför de förutsättningar som ges.
Istället för att trotsigt försöka avverka hela sträckan kliver jag upp på en höjd och blickar ut över det ännu isbelagda vattnet. Kaffe och bulle smakar fint i solen och många av skogens småfåglar har återvänt och sjunger så fint...som det känns, så sjunger de för mig.
Livet prövar och ger. Det är det som är liv. Det fina med just livet är det nya som spirar i nära samklang med den mylla som har gjort sitt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar