För en tid sedan vandrade jag upp på berget Storgaika en bit från stugan. Under ungdomen och mina tidiga vuxenår gjorde jag återkommande vandringen upp på detta berg.
När skogbilvägen någon gång på 70-talet bryts från Södra Kasker underlättade det vandringen mot Gaikabergen. Skogsbolagens framfart var hejdlös. Bergsida efter bergsida renrakades på allt som hette tal och gran. Oftast riktigt gammal skog med flerhundraåriga anor. När jag vid vandringen åter passerade dessa storskaliga hyggen med åtminstone 35 år på nacken slogs jag av en sak, vilket samhällsekonomiskt fiasko. Vid sidan på en dåtida våldtäkt på skogen är bilden slående, på stora områden växer idag inte ett barrträd. Väl björk och en och annan sälg, men det var väl inte det skogsbolagen tänkte, eller de kanske inte tänkte alls. På vissa ytor har jag svårt att se att det kommer att återväxa någon skog värd namnet över oöverskådlig tid. De gamla hyggena liknas mest sterila fjällhedar sedan allt gammalt skogsavfall har multnat bort.
Det är tur att det finns gammal skog kvar närmare toppterrängen dit skördarna aldrig nått. Här möts jag av titors och hackspettars glada tillrop och trädsvampar som är bundna till den mer opåverkade skogen.
Vid Storgaikas toppröse dricker jag kaffet och känner naturens magiska kraft. Toppröset är från en annan tid, långt före skogsskördarnas framfart i den sårbara fjällnära terrängen.
Läs även andra bloggares åsikter om skogen, skogsbruk, natur, Lappland, Arjeplog
2 kommentarer:
Återigen är Sverige sämst i klassen. Och snart bäst i hyckleri.
Vår självbild krakelerar mer och mer.
Undanhåller giftig fisk för EU-kommissionen.
Tyskland producerar mer vindkraft än alla svenska kärnkraftverk.
Våra lärare kämpar i motvind med låga löner och lite stöd.
Det finns en del kragar som vi borde rycka i. Våra egna!
Din kommentar behöver egentligen bara en kommentar - gillas!
Skicka en kommentar