Renskinnkölen

Så kan en plats, berg och naturreservat heta någonstans ute i skogarna ett par mil norr om Boden. Förra söndagen var en kylig och klar oktobermorgon som gav de bästa förutsättningar för att upptäcka detta berg.



Efter ett par mils landvägskörning tar vi av mot Sörbyn och den gamla grusvägen. Skogen gnistar av frost och sjöarna Sör- och Norr-Atervattnet ligger blanka som speglar. Dan låter sig gärna fotograferas i sina hemvärnskläder vid vårt första stopp längs med sjöarna.

Dan har tidigare rekognoserat området och förvarnat för den hopplösa contortaskog vi måste ta oss igenom. Med hjälp av Dans kompass kan vi bana oss en väg fram mot reservatsgränsen. Reservatet är känt för sin gamla skog med rödlistade svampar och lavar.



När vi träder in i reservatet kliver in i en annan värld. Här står tiden still om den överhuvudtaget finns. När vi blickar ut över den milsvida vyn över skogar, myr, berg och sjöar går det med lätthet fantisera tillbaka till den tid innan människan gjorde sina påtagliga avtryck i miljön. Här når tystnaden sin verkliga botten – inte ett ljud kan vi uppfatta, trots att vi bara befinner oss ett par mil från staden



På vägen mot toppen vädrar Dan björn. En naturligare plats för björn en denna står knappast att finna, i en miljö som närmast saknar avtryck från människor.



Trots att dagen är kall och torr är senhöstskogen fuktig. Dan är en eldare av rang, men det krävs ett stort tålamod för att få till en värmande brasa och grillglöd till falukorven. Någon hackspett pockar lite diskret annars förblir vi i en vilande tystad mellan de lågmälda orden och spraket från elden.

Tillbaka i bilen blir vi kvar en känsla av storhet och ödmjukhet. De gamla asparna kan inte tala. Tur är nog det. Upplevelserna vi fått är större än tal och ord – det är rikedom utan falsk förklädnad.

Läs även andra bloggares åsikter om Natur, naturreservat