Igår var det dags för en av Nordlig utposts största upprepningsklassiker, ugglelyssningen invid Kvavaträskberget med min följeslagare Dan.
Vår ugglelyssning följer naturligtvis ett likartat mönster varje år. Det som varierar är vädret, datumet och innehållet i våra samtal.
Vi träffas vid vägbommen klockan 19.00 där skogsbilvägen tar vid. Här vidtar vår vandring alternativt skidtur (beroende av snöförhållandena) till skogkojan ”Stallet”. I lugnt tempo tar vi oss fram längs vägen. Med jämna mellanrum stannar vi upp, lystrar och lyssnar efter någon spellysten uggla. Vid 99 fall av 100 är det fullkomligt tyst, bortsett från någon skällande hund i fjärran eller klucket från våra termosar. Så pågår det tills vi når kojan efter ungefär en timme.
I år var det ypperliga förutsättningar för ugglelyssning, alldeles vindstilla, någon minusgrad och nymåne över en allt klarare kvällshimmel. Här är det dock naturen som ger och tar. Denna kväll tycktes ugglorna inte alls vara på spelhumör. De två lyssnarna påverkades inte mycket av det, tvärtom, den ombonade skogskojan gör varje lyssnare på gott humör i takt med att kaminens sköna värme omslöt oss. Det goda samtalet spred sig och kvällen övergick till slut till natt. Vi tyckte nog att vi sa kloka saker i smått och stort. Ugglan brukar ju symbolisera klokskap och vishet. Om detta är sant återfanns åtminstone två ugglor invid Kvavaträskberget denna vackra vårvinterkväll.
Läs även andra bloggares åsikter om Ugglor, fåglar, stillhet, vänskap
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar