Fernissa

Vi lever i en ytlig tid. Det offentliga och allmänna samtalet bottnar oftast inte längre. Det kan bero på rädsla, att vi saknar kompassriktning för framtiden eller helt enkelt av den anledningen att den kritiskt tänkande människan inte passar in i det rådande samhällsklimatet.

Nutiden kan liknas vid ett sort cocktailparty. Vi ska ta för oss, men aldrig stanna upp. Vi ska prata, men aldrig samtala. Vi gå och vandra omkring leende med största ”pepsodentsmilet”, se lyckliga ut oavsett om vi är det eller inte och lämna ut så lite som möjligt om oss själva.

I ett sådant samhällsklimat är det därför självklart att man som vårdpersonal kan få utöva kognitiv terapi efter att ha gått en 5 veckors kurs, något som självaste regeringen har givit sin välsingelse till. Kognitiv terapi tycks idag vara det alena saliggörande för alla psykiska krämpor i smått och stort. Jag motsätter mig inte mig inte terapiformen i sig, men på vilket sätt med statens goda minne den ska få utföras. Terapi ska utföras av en utbildad terapeut. Utbildad terapeut blir man inte på 5 veckor. Jag vill istället kalla detta för kvalificerat kvacksalveri sanktionerat av våra beslutsfattare. Vad resultatet kan bli är att många hjälpsökande människor kan fara illa i villfarelsen att de får professionell hjälp.

Fernissa är rätt använd en bra produkt, men utan ett gediget underarbete hjälper dock ingen fernissa i världen, tvärtom, problemen isoleras och kan i värsta fall förvärras. I en allt mer komplicerad värld ska tydligen svåra på små och stora frågor ges grunda och ytliga svar. Gärna enkla svar på svåra frågor, men genomtänkta!

Läs även andra bloggares åsikter om Kognitiv terapi, ytlighet, samhällsklimat, politik