Uddjaures markör i sydost som egentligen har ett mycket mer svåruttalat samiskt namn. Detta är den vindpinade udden som får ta emot den nordvästliga fjällvinden som innan den når land har tagit sats flera mil över den sjö som närmast kan likas vid ett innanhav.
Det finns nog ingen plats i naturen som har fått så många besök av mig genom åren, sommar som vinter, vår som höst. Det finns nog få platser som erbjuder sina besökare sådana stora kontraster som denna udde. Här kan du mötas av en öronbedövande tystnad den ena dagen för att få ta spjärn mot en ylande lynnig vind nästa. Platsens avskildhet ger möjlighet för mer eller storslagna möten. Lavskrikor som pockar på uppmärksamhet, jaktfalken som ryar i när jag kommer allt för nära boplatsen, smålomar som sjunger vid islossningen och den gamla havsörnen som sveper över trädtopparna. Dessa upplevelser är olika enskildheter efter otaliga besök på platsen, men alltid finns det något som väcker min uppmärksamhet när jag efter vandring slagit mig ner med kaffekoppen och skrivarboken.
Platsens kärvhet och gammelskog inbjuder till en stillhet och ödmjukhet inför allt detta vara som jag bara är en försummande liten del av. Att besöka Ganjuareudden är ett litet besök i det eviga. Liv och död ges tydliga spår här. Allt är förgängligt, även här, men naturen bär på ett speciellt vemod och långsamhet på denna plats. Kanske är det just detta jag uppskattar mest, eller så väcks något större inom mig som med ord inte låter sig formuleras, vem vet….
Läs även andra bloggares åsikter om Natur, stillhet, Arjeplog, Norrbotten
3 kommentarer:
Underbar vildmarksbild Uddjaures udde.
Ett markernas, vattnens, luftens och längtans rike upphöjt - härifrån mentalt farbart alla tankens riken kring.
Ack ja för magiska platser som skänker besökaren frihetskänslor i en i övrigt svåröverskådlig, andtruten, tråcklig tillvaro. Så väl vi behöver dessa fria andrum/rådrum/pustautrum...
Platser man kan sitta och för att citera Strindberg "doppa djupt i sin själs bläckhorn" (men undvika navelskådande!).
En liten eldstad, några koppar "författarkaffe"... en macka.
Enkelhet. Finns det något mer eftersträvansvärt? Den ultimata förfiningen.
Glad Påsk Johan.
Vackra bilder-näsra år är det vindsnurror på berget-------
Alltnog,jag som tillhör den generation med Luterska kraven tänker:Att i viken finns det rikligt med fisk att fånga och på myren i närheten finns hjortron att plocka-men visst har jag unnat mig stunder av vila och gott kokkaffe vid elden.
Thord: Livets brokiga stig blir enklare om vi bejaktar just det enkla och okomplicerade. Att återvända till ger lättast själen ro.
Ella: Inga vindsnurrur på Uljapouda ännu, men de 12 som ska placerad där är inget mot de 1107 som är tänkta för området Markbygden en bit innanför Piteå.
Skicka en kommentar