Så blev det plötsligt tyst... Jag tar en kortare skidtur på stadsfjärdens is. Det är middagstid och solen har hunnit gömma sig bakom en tilltagande molnighet.
Jag tar mig fram i makligt tempo och stannar till en kortare stund vid en av isbilvägarna till Gråsjälören. Jag blir då varse hur tyst det kan vara i närheten av en stad vid middagstid. Dagens alla skotrar är borta. Kvar är bara myllret av alla skoterspår. Inte en människa så långt jag kan se. För ett par timmar sedan var de säkert hundratals. Det som bryter den kompakta tystnaden är några kråkors närvaro som tar för sig av människornas kvarlämnande överflöd, ett lågmält muller från järnverket och bruset av mitt blodomlopp.
Den enkla stunden växer i storlek. Precis när jag ska vända hemåt ger en trumpetande sångsvan sin hälsning under sitt sökande efter någon öppen vattenspegel.
Det finns bara ett ord som beskriver denna enkla stund - tacksamhet.
Läs även andra bloggares åsikter om Luleå, tystnad, stillhet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag såg också vårens första sångsvan i helgen. Svepande på låg höjd över Persöns fält. Imponerande fågel.
Det otroliga är att jag såg en annan sångsvan för 1,5 vecka sedan i den lilla vaken vid Gäddvik intill gamla bron. Sångsvanarna låter sig verkligen inte skrämmas av kylan.
Det ordet "tacksamhet" bejakar jag gärna och allt oftare.
Fin text Johan.
Sångsvanar är livets salt!
Stora stunder är ofta födda ur enkelheten. Är vi bara fullt närvarande uppträder dessa stunder oftare än vad vi tror.
Skicka en kommentar