Jag lever med bristen och bristen är en del av mig. Bristen är en del av det självklara i att vara människa. Bristen är den söderdelade helheten som vi ständigt försöker foga samman. Brister kan vara jobbiga och många skäms för dem. Jag vill vända på ordet och se bristen som en av våra främsta tillgångar. Det är genom bristen vi kan inse att vi inte är några fullständiga människor. Bristen kan hjälpa oss till att bli mer ödmjuka och mer genomtänkta då vi handlar och fattar våra beslut.
En av människornas sämsta sidor är bristen av insikt att hon har brister. Jag syftar på den omnipotenta människan som alltid tror att hon har rätt och enbart handlar utifrån egen övertygelse. På så sätt blir hon en fara både för sig själv och för sin omgivning. Detta förhållande kan även översättas till stater och olika makthavare som drivs av en övertygelse oavsett vad andra och världen tycker.
Bristen är en rikedom när vi accepterar den som en given plats i vår värld. Genom att vi har olika brister och förtjänster kan vi tillsammans med ett ödmjukt sinnelag åstadkomma mycket. Att erkänna och leva med bristen är nyckeln till ett gott samarbetsklimat människor emellan och troligen även en av nycklarna till en bättre värld.
Läs även andra bloggares åsikter om Brister, relationer, ödmjukhet
2 kommentarer:
Hej!
Tänk att - bristen - kan vara så berikande och tankemässigt mättande, jordnära och insiktsfull... tar jag med i min ryggsäck som en bekräftad lärdom i självinsiktens svåra konst.
Bristerna är många - jo! Mot reduktion vill jag ändå sträva. Mot förändring. Som är bra.
Förändring är ett oerhört intressant begrepp, något som sker mellan varje pulsslag, oupphörligt, universellt, i stort som i smått från tidens begynnelse till dess slut. Men är intellektuellt så svårt att förstå. Något förloras och försvinner men också något tillförs och syns konkret eller kommer att synas småningom.
Varför räds människan så mycket förändring?
Begreppet förändring är en mycket stor tankemässig utmaning för en människa. Allt det vi ser, vet känner och förstår i ständig, benhård omvandling. Det är lite som Panta Rei - allting flyter: "Man kan inte två gånger stiga ned i samma flod, i samma vatten".
Tankarna får vandra via den empiriskt vetenskapliga domänen in i filosofins tillåtande, märkvärdiga land och vid dess gräns väntar metafysiken. Begreppet förändring är lockande att peta i. Människan famlar men är för nyfiken.
Jo, i vetskapen om bristen blir förändringen möjlig och uthållig. Genom förståelsen av bristen förstår vi också rädslans väsen, som utgör en del av motståndet mot en möjlig förändring.
Vårt eget inre ankare och tron på vår förmåga bär oss framåt. Tvivlet och rädslan förblir våra följeslagare. Kan vi acceptera detta blir det svåra mindre svårt.
Skicka en kommentar