Yta och djup

Vem är ytlig och vem är djup och vem har rätt att döma det som är ens personliga egenskaper? Kring detta utspann sig ett samtal med mina vänner för en tid sedan. Bara av den anledningen att vi pratar om sådana saker gör att många med säkerhet skulle ge oss beteckningen djupa. Visserligen är dessa beteckningar mer eller mindre schabloniserade föreställningar om människor, men det går inte att komma ifrån att vi gärna kategoriserar människor som varande mer av det ena eller det andra.

Dessa begrepp har med all säkerhet fått mycket av sin näring från psykoanalysen. Begreppen som vi gärna sätter på människor kan ges såväl positiva som negativa innebörder. Att vara ytlig kan ses som en avsaknad av reflekterande förmåga, men även som ett lättsamt och förnöjsamt sätt. Att vara djup å andra sidan kan ses grubblande och tungsint, men samtidigt som en förmåga att vara eftertänksam och insiktsfull.

Vi konstaterade att yta och djup inte har något med intelligens och kunnande att göra. Vi funderade över vem som blir sedd som mer ytlig respektive mer djup. Barn av en och samma familj kan dra iväg åt helt skilda håll.

Det tragiska för oss mer djupsinta typer är att de ytliga människorna verkar vara mycket lyckligare.

Trots detta lär vi förbli de vi är. Vi är helt enkelt tillräckligt konstiga för att vi gilla att djupdyka i frågor som rör tillvarons mening, trots att det aldrig kommer göra oss ett uns lyckligare. Vi kommer inte heller att ge någon skuld för vårt djupsinne, inte ens Freud!

Läs även andra bloggares åsikter om Människan, djupsinne, ytlighet