lördag 28 februari 2009

Olle Ljungström



Jag måste erkänna en sak, Olle Ljungström har nästan passerat spårlöst förbi i mitt musikaliska landskap trots att han i det närmaste är jämnåring med mig. Så såg jag K-special i fredags, blev mer bekant med en skör, ganska trasig, men samtidigt mycket vidsynt människa. Det var ett mycket självutlämnande porträtt av en människa som bitvis har varit i randen mot avgrunden. Jag blev berörd av det nakna porträttet av Olle som i sitt armod visade upp så mycket klokskap i de ganska sparsmakade orden. ”Nu är jag lycklig, men samtidigt är jag olycklig”. I dessa till synes naiva ord rymmer det mesta av genuin mänskliglighet. Även i de ljusaste stunder finns mörkret ständigt närvarande. Vi bär ständigt motsättningarna inom oss. Att kunna känna, tänka och handla ger oss unika möjligheter, men också risker för misstag, förlorade möjligheter och utsatthet. Allt detta gör oss mänskliga och sårbara.

I den bästa av världar ökar insikten om den mänskliga sårbarheten ju äldre vi blir. De enkla svaren på de stora frågorna förpassas till historiens sophög och paradiset är för alltid förlorat. Jag försöker bära detta med mig i mötet med mig själv och den andre. Först då kan jag se och i bästa fall bli sedd.

Alla bär vi en Olle Ljungström inom oss. Hans musik som jag hittat på Spotify fyller rummet och väger tungt i sitt vemod.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2 kommentarer:

thord.wiman sa...

Hej Johan!

Gillar fotot: det oändliga havspanoramats vidd och suggestion.
Att storögt blicka ut mot den fritt utvidgande, gränslöst blå horisonten är en härligt och häftig extas för själ och sinnen. Där ute lever också algerna, våra förfäder i det riktigt långt utdragna geologiskt och evolutionära perspektivet.

Nej. Det finns inget slut på den skenbara horisontlinjen; inte heller på de kosmiska miljardårsviddernas svalg eller på människans eviga längtan att vidga sin horisont mot ett mer pluralistiskt, dynamiskt medvetande. Att med emfas och inlevelse testa och tänja gränser är en urstark motor i det som är en del av människans djupaste signum och bortom tankens och sinnenas lek och njutning finns en vilja att envetet sträva, sortera och foga insikternas pusselbitar mot mening, syntes och mål - inte att bli en överfull, övermaga egocentrisk övermänniska men en mer omkringtänkande, bryrsigomande mänskligare människa. Miljömedvetnare inte minst med ett mer klart uttalat begrepp att vi allihop är blott gäster här på jorden. Tillfälliga som den tidiga morgonens glänsande dagg i gräset.

Allt är en nynnande längtan någonstans bortanför berg och horisontens skenbara streck - kanske en evig hemlängtan...

Och snart inleds mars månads dånande isorkester - en vemodsfull musik som påminner om att en ny tid är på väg att bryta in...

Något vårtecken ännu?

Johan sa...

Havets ispanorama kan vara ett signum för stillheten. Ytan är till synes orörlig. Därunder är det mörkt och en länktans rörelse inför en annan tid. Ovan horisonten är ljuset på väg tillbaka. Rymmer förväntan, rymmer oro.

Vintern denna dag är ljus, men kall. Minus 18c, svårt för vårtecken att få fäste.