Kylan och den Norrbottniska slutenheten

Personer söderifrån brukar ofta hävda att vi Norrbottningar är ganska slutna och inte så talföra av oss. Jag vet inte om de har rätt, men den typen av temperament som människor från varmare länder brukar visa ser vi ju inte så mycket av här uppe, åtminstone inte på ytan. Vi är inte heller några gapiga Stockholmare, som vill synas och höras överallt.

Kanske har det med vårt klimat att göra. Nu när det nyligen var kallt en längre tid slog det mig att det är ovanligt svårt att få ögonkontakt och ett igenkännbart leende vid vandring i staden kring lunchtid. Det har säkert åtminstone två skäl. De allra flesta söker sig in i varm affär eller lunchrestaurang så fort som möjligt. Men främst tror jag att det har med våra kläder att göra. När jag kommer gående fullt påpälsad och bara en del av ansiktet som syns är det helt enkelt igen som känner igen mig.

Vi fryser och ser inte det vi brukar se. Kanske det är det så att kylan tuktar och gömmer oss på så sätt att det påverkar hela vår hållning till livet. Vi slösar inte bort vår energi på ovidkommande samtal, utan behåller den lilla värme vi har kvar till mer angelägna möten.

Kalla vinterdagar kan jag då förundras över alla dessa tunt klädda och vilt gestikulerande invandrarungdomar som inte verkar ta notis att dagen är bister. De blir nog aldrig som oss, vår påstådda slutenhet och egenart tar nog många generationer att förvärva.

Läs även andra bloggares åsikter om Norrbotten, människor, relationer