Kasker - en ännu levande bygd
Såg förra veckan ett reportage från en av våra utdöende bygder i Norrbottens inland, vägen mellan Edefors och Lansjärv. Reportaget fångade väl vad som håller på att hända i en betydande del av vårt land, den s k glesbygden. Aldrig har bott där så få människor som nu…och färre lär de bli.
Efter den långsträckta Edeforsvägen har det funnits flera levande små samhällen med en fungerande infrastruktur med skolor, post och livsmedelsbutiker. Idag är sedan länge all service borta så när på den lantbrevbärare som kommer med tidningen till alla de kvarvarande pensionärerna som förväntansfullt väntar vid postlådorna. Flertalet av dessa kvarvarande människor är 75 år eller äldre, så då är det inte svårt att förstå vad som väntar bygden framöver.
Ingen har som Sune Jonsson med det svartvita fotot skildrat landbygden och jordbrukarsamhällets demontering här i norr. Sune träffade min fru Lotta på galleri Skåda för någon vecka sedan och de pratade om en eventuell fotoutställning framöver. Ett par dagar senare var Sune död. Kanske var det ganska symboliskt att vi ser detta reportage samma dag som vi får höra att han har gått bort. I graven tycks också de sista av de miljöer han skildrat göra mycket snart.
Jag vet att vi lever med omvälvande strukturomvandlingar i ett samhälle som förändras allt fortare, men visst är det ett fattigdomsbevis att en bit levande kulturhistoria bara ska få dö bort. Ett samhälle mår bra av mångfald eller är vi på sikt alla dömda till att bli storstadsstereotyper?
Läs även andra bloggares åsikter om Sune Jonsson, glesbygd, Norrbotten
4 kommentarer:
Ett tänkvärt inlägg Johan. Instämmer om Sune Jonsson - vilket livsverk.
Kalhygget närmast himlen är en konkret symbol på den omfattande "utsikt" råvarukolonin i norr ska begåvas med fortsatt och framöver. Det gör rent fysiskt ont i minna sinnen att se eländet. Det här är stygg skövling.
Jo, det storskaliga skogbruket under tidigare år är egentligen att konkret exempel på baggböleri. Priset för arbete var rovdriften av skogen. Nu står kalhyggerna och monokulturerna kvar, medan skogarbetet i stor sett har försvunnit som försörjningskälla.
Ja,Kasker lever med sina 8 permanenta innevånare.För 50 år sedan bodde där ca. ett 40-tal.
Gården på bilden var tidigare "Navet" i Byn med bl.a. skola och rikstelefon.När rikstelefon installerades kostade det ingenting för innehavaren,men i gengäld skulle vem som helst få komma in och ringa för en fastställd kostnad/10 öre)Dörren fick aldrig vara "låst"Å andra sidan fanns det inga sommarstugor.Numera 3 dubblas invånarantalet sommartid-människor med rötter i Kaskerbygden återvänder,tystnaden bryts av barnarop och skratt-för att inte tala om när de lite större "barnen" får för sig att avsluta en trevlig grillkväll med krocketspel.Då kan det bli så livligt att t.o.m.den idoge ekorren i trädet stannar upp och förundras över stojet på den annars så tysta Vallen.
Så länge återvändarna hyser en kärlek till bygden finns det hopp.
Skönheten och pardoxalt nog tystnaden är ju bygdens signum.
Skicka en kommentar